Det är planeternas fel.

Intuitionen stämmer alltid. Är det någonting som känns på ett visst sätt, så är det förmodligen så också. Det visar sig alltid i slutändan. Ignorera signalerna, rusa förbi dem, men förr eller senare kommer du ändå skaka hand och bli vän med dem. Jag är inte synsk, men vissa saker kan man helt enkelt veta i förväg. Det går inte att förklara, men det är en känsla, en tanke. Kanske är det logiska resonemang förda i det undermedvetna, kanske är det upplevda erfarenhetssatser som är registrerade i minnet. Något är det. Och det bästa skulle vara om man lyssnade till intuitionen från första början, snappade upp den första signalen. Eller ja, det bästa för självbevarelsedriften i alla fall. Men vissa tåg ska man helt enkelt hoppa på, även om bommarna har fällts ner, för det är resan som är värt det. Och ja, det är en konst det där.

Och ibland möts filosofen och krigaren i mig. Den ena filosoferar om allt den kommer över, medan den andra är impulsiv och vill agera och reagera på minsta lilla grej. But hey, jag är ju faktiskt tvilling. Jag skyller på Merkurius.

Oh, shut up.

Ibland behövs det inga ord.

Jag hörde musiken och försvann till landet ingenstans. Eller rättare sagt landet mina. Och jag blev nästan döv på vägen.

Och melodierna gnistrade som stjärnor medan tankarna åkte runt i sina rymdskepp färdandens snabbare än ljudet.

Och jag tänkte på alla lekar man leker här i livet. Alla roller man innehar under resans gång. Och alla matcher man spelar med i, vare sig man vill eller inte. För vissa matcher är med automatiskt med i. Och när man får bollen passad till sig är det bäst att reagera. För annars kan det hända att man blir förpassad till avbytarbänken. Och vem vill sitta där helt passiv och se på när andra spelar den matchen man själv skulle ha varit delaktig i? För man vet aldrig när man hade kunnat ge sitt livs mål. Och alla rollspel vi är med i. Och de säger att ärlighet varar längst. Men alla vi spelar med. Oavsett vem som kastade tärningen först. För vissa regler ska man bara följa. Men sedan inser man, när man har sprungit det där maratonloppet och hunnit i mål, att den man tävlade mot var en själv, och ärlighet varar längst ja. Men ibland är det lättare att blunda bara. Fram tills att man faller, för man har vandrat på linan och trott att man har haft ett säkerhetnät under. Och vilken kick det gav. Men va fan, livet är bra härligt ibland. Och jag är flummigare än flummigast. So what the fuck. Smile like you mean it, som han sjunger i den fina låten.

It's the wrongs that make the words come to life.

Människor önskar. Jag önskar. Men ibland önskar man sig något okonventionellt. Något som till exempel att det skall regna för att det passar ens planer bättre, när sol är det som man vanligtvis brukar längta efter. Ibland kommer man på sig själv med en sådan "tvärtomönskan". Och jag kommer ihåg en som jag hade inte så längesedan. En tanke som jag önskade lite ironiskt, så där i farten. Och jag tänkte att jag säkert skulle få äta upp det, bara för att jag ens tänkt tanken. Och jag fick äta upp det. Och det med råga. Jag fick äta upp det så att jag nästan satte i halsen. Men nu har jag spytt lite på önskningen, rensat magsäcken så där. Så nu är kroppens salter återställda igen. Metaforiskt talat så klart. Nu vill jag ha sol igen, så att säga.

Det rycker i kroppen på mig, och jag får visioner.

Now I hear the music, close my eyes, I am rhythm, in a flash it takes hold, of my heart.

Jag älskar dans. Jag har alltid älskat att dansa och jag kommer alltid att älska det. Och att stå på scen är nog den största adrenalinkicken någonsin. Ja, det är nog värre än den läskigaste karusellen. Det är inte sällan som jag sitter på vagnen, lyssnar på min mp3 och tänker ut koreografier i huvudet. Och det är ungefär då jag får se till att kontrollera mig själv, för det kan hända att det börjar rycka i mig utan att jag märker det. Och de låtar jag publicerar här på bloggen innan en tenta är oftast låtar som jag brukar tokdansa till under de perioderna, för att göra mig av med stressen och överskottsenergin. Med det sagt är det inte svårt att förstå att jag fascineras av dansfilmer. Vilken dansfilm som helst. För det är aldrig handlingen som är det intressanta för mig; det är alltid samma historier. Det är dansscenerna. Från de äldsta till de nyaste filmerna. Flashdance, Footloose, Save the last dance, You got served - you name it. Och nu är det dansfilmernas konung på TV - Flashdance. Och den där låten, åh. Jag njuter med ryckningar i kroppen.

Kuriosa: Han som har den manliga huvudrollen i filmen, Nick Hurley, heter Michael Nouri. Det är han som spelar Dr Roberts i The O.C., Summers pappa. Damn, vad längesen det var Flashdance kom ut! (1983 för er som inte vet).

They say the devil's water, it ain't so sweet, you don't have to drink right now, but you can dip your feet, every once in a little while.

Saving me from my old ways.

Hon sa att det enda jag behöver tänka på i framtiden är att inte röka. Men det enda för henne är allt för mig.

Och jag försöker. Jag vill sluta. Den här gången vill jag sluta. Det finns inga om eller men. För visst fan är det skönt att stressa av med cigaretter. Och att röka när man dricker är bara så underbart i sommarnätterna. Men när hälsan står på spel så bleknar allt det. Och varje cigarett är en skuldkänsla nu, varje paket är onödigt slösade pengar och varje rökt cigarett är ett slag mot mig själv. Och i abstinenspaniken tänkte jag vad skönt det skulle vara att få vara fri och röka utan skuldkänslor. Men jag tog mig själv på bar gärning. Att vara fri och röka går inte ihop. För det är precis vad man inte är när man röker. Man är beroende, och om man verkligen vore fri skulle man välja att inte röka. För vem utsätter sig själv för den risken frivilligt? Nej, låt oss hoppas att jag klarar mig. Nu är det dags.

Ja må jag leva!

Idag är jag bortskämd. Och jag älskar det. Min alldeles egna dag. Och jag blir så varm och gosig inombords av all uppmärksamhet som jag får av familj och vänner. Och mina världens bästa systrar överraskade mig imorse. Helt plötsligt ringde det på dörren och där stod de underbara med tårta och ett glatt humör. Så jag har redan fått mina presenter och fått i mig massa socker. Mamma och pappa hade självklart beställt tårtan. Mil schmil säger jag bara. Det är helt enkelt en perfekt solig dag. Och ikväll har jag grillfiesta. Yippieyei.

Men hej söt, vill du komma in?

Jag låg i soffan när jag hörde att någon tryckte mot det öppna fönstret. Jag såg en skugga och mitt hjärta stannade till. Men när jag i all panik tittade lite närmare såg jag vad det var. Och jag ville bara smälta. Sötsötsöt, så söt. Det var en katt, en otroligt vacker katt. Och den jamade och krafsade mot fönstret. Jag ville så gärna släppa in henne. Och alla som har sett mig i närheten av katter vet hur pipig jag blir. Du bor inte här, söt. Hon satt där ett tag innan hon jamade vidare. Jag hoppas att hon hittade hem. Och damn vad jag vill ha en egen katt.

...ett brev kom lastat.

Från darling C. Och vilken glad överraskning. Hon är nog den mest kreativa personen som jag känner. Och jag blir rörd av hennes omtanke. Och känner saknad. Bland de små söta sakerna som hon skickat fanns även Gävles Nöjesmix, som hon för övrigt är kulturskribent på. Och känslan av Gävle, som har varit mer avlägsen än Pluto på senaste, kom tillbaka. Och när jag låg i gräsmattan och läste tidningen kunde jag nästan se mig själv vandra ner för torget, jag mindes vår student och det kalla men ack så roliga vattenkriget, minnen som inte har besökt mitt huvud på år. Och jag lyssnade på Paolo Nutinis New Shoes som av någon anledning påminner mig otroligt mycket om mina sena och varma sommarpartynätter i Gävle. Och någon sa att livet är ett minne. Och vissa dagar är det bara så rätt.

Darling, brevet hänger på kylskåpet.

När man möter sin egen dödlighet.

Det är sådant som man inte tror ska hända en själv. Men det kändes inte normalt. Jag kollade upp symtomen och insåg att det var exakt alla symtom som jag har. Jag fick en aktuttid bara för att få det konstaterat att det är så. Jag har lunginflammation. Och jag har fortfarande lite svårt att tro det. Jag har varit oförsiktigare förr i mitt liv. Men jag antar att det är en blandning av allt, speciellt stressen och pressen som jag har utsatt mig för på senaste. Och man är så omedveten om hur man påverkar sig själv egentligen. Jag kan inte direkt påstå att jag går runt och tänker på mina inre organ om dagarna, och hur de mår. De känns oåtkomliga, och sådana plötliga sjukdomar känns avlägsna. Men man är så mycket känsligare än vad man tror. Och sådant gör mig rädd. Och aningens paranoid. Det som kretsar i mitt huvud just nu är att jag måste sluta röka. Kanske är detta det perfekta tillfället. För jag vet ju, jag vet, att det inte är bra. Och jag avskyr tanken av att jag är beroende av något. Speciellt något så farligt. Men ack så illusoriskt vänligt.

Och alla mina nära och kära tjatar nu på mig att jag ska ta det lugnt. Ta det lugnt. Sådant kan man göra i några timmar, eller en dag på stranden. Men att vara sjuk i flera dagar och inomhus, när sommaren äntligen har kommit igång, det är inte att ta det lugnt. Känslan av orättvisa gör sig väldigt stark just nu. Förra året var det vattenkoppor och vädret var strålande och på min gräsmatta solades och grillades det. Idag är det varmare än någonsin och jag ligger inomhus med lunginflammation. Where is the love? På lördag, då jävlar ska jag också ha kul.

Es wird nichts so heiß gegessen, wie es gekocht wird.

Andnöd. Sömnbrist. Nysningar. Hosta. Ont. Aj. Inställda möten. Det var längesen jag var så här sjuk. Och det är inte rätt läge eller tid att bli det nu heller. Det är min månad, min vecka, min födelsedag snart. Och jag har en mängd grejer att ta hand om innan helgen. Att vara sjuk får inte plats i schemat. Men jag vet vad det är. Jag får igen för i helgen. För personalfesten som för övrigt var grymt lyckad. Det var jättemånga som dök upp, värme och sol i Slottsskogen, grill och chill och dricka och umgänge och sedan fest. Men den större delen av kvällen spenderade jag ute med en dricka och cigarett i handen, och nu får jag igen. Och jag vet inte hur mycket mer té jag orkar dricka.

Skräckattack.

Jag vet inte hur många gånger jag har haft mardrömmar om det. Men imorse var det på riktigt. Innan jag ens var riktigt vaken, såg jag den svarta grejen skynda upp för väggen precis bredvid min säng. Need list to say att paniken slog mig som en gigantisk stekpanna i huvudet. Och vad gör jag? Jo, jag ringer ju självklart M&P som får lugna ner mig och leda mig genom stegen. 1. Lugn, andas in och ut. Få ut paniken. 2. Ta fram dammsugaren. 3. Den kommer inte hoppa på dig, sätt på dammsugaren och rikta. 4. Täpp igen dammsugaren med en massa papper. Avslutande kommentar: H, nu är det dags för en kognitiv beteendeterapeut.